Tyvärr så tog det 6 år innan vi sågs igen (av olika anledningar.) och denna gång så lovande han mig att vi inte skulle glida isär igen och verkligen värdera det fina vi har med alla skratt och lärorika disskutioner. VÄNNER, aldrig varit på tal om något annat än det.
Vaknar imorse utav att jag har 1 missat samtal på mobilen som mottagits under natten. Skiter i det då jag har allt för mycket att göra på morgonen innan jobbet. 45 minuter innan jag börjar jobba så ringer en liten tjej och snyftar i telefonen och kräks över hur mycket hon hatar mig för att jag har förstört henne 8 åriga förhållande med personen i fråga bara för att jag finns typ (haha!?). Hon kräver en ursäkt men kan inte berätta vad hon vill att jag ska be om ursäkt för. Jag kan inte låta bli att skratta för hela situvationer är så himla bisarr. Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag finns eller för vem jag är. PUNKT!
ÄR DET SÅ ATT DET ÄR JAG SOM INTE HAR FÖRSTÅTT ATT MAN INTE KAN HA VÄNNER SOM ÄR MÄN UTAN ATT DET PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT SKA MISSTOLKAS IFRÅN NÅGOT HÅLL?
Jag vet att det förmodligen grundas i osäkerhet. Jag hade inte heller velat att min bättre hälft skulle umgås med någon som är så fucking snygg, smart och 3vlig som jag är ;)
Synd att deras förhållande är över.... men att skylla det på MIG (?) det passar jag på! Nu lär det ta bra lång tid innan man ser honom igen... och tur är väl kanske det?
Sådant här har jag inte tid med....
JAG HAR JU VÄRLDENS FINASTE LIV SOM JAG DELAR MED VÄRLDENS FINASTE MÄNNISKOR OCH ATT NÅGON SKA KOMMA OCH STÖRA MIN SINNESFRID, DET HAR JAG VERKLIGEN INTE TID MED!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar