Den tanzaniske hiphopstjärnan hamnade i Södertälje på kringliga vägar. Här jobbar han på läkemedelsföretag och lägger ned det mesta av lönen på musiken. Med den vill han förändra och tala allvar.
Vi ska hyra ut vår lägenhet i andra hand, och upp dyker en liten kille i stor keps. Redan i dörren slås jag av hans karisma. Senare visar det sig att han inte ”bara” är den charmiga afrikanske killen som jobbar på en läkemedelsfabrik i Södertälje. Långt ifrån.
Det är inte lätt att hitta boende i Södertälje, än mindre som invandrad, då hjälper det inte mycket att Ziggy-Lah Minja är en hårt arbetande maskinoperatör tillika musikproducent, med bakgrund som internationell hiphopartist.
På forumet Surprising Europe berättar en ugandisk fotojournalist om sina sju år i Europa då han kämpade för att få arbete som städare och bodde i ett kök. Riktigt så illa som för afrikaner som i hopp om ett bättre liv tar sig till andra delar av Europa är det kanske inte här. Eller…?
– Jag har bott på olika ställen i Europa, och jag kan inte ändra det faktum att jag är den jag är. Jag försöker att inte tänka på det. Det positiva med att vara här är att man kan hata mig, men man gör mig inget. Jag tror jag föredrar att vara på det ställe där de hatar dig men inte rör dig, i stället för att folk visar falsk kärlek och sen hugger dig i ryggen. Vart du än går kommer de att hata och älska, du kan aldrig få kärlek utan hat. Det är bara det att man vill inte höra skällsord, man vill inte att folk kastar saker. Det gör de inte här, säger Ziggy-Lah Minja alias The Soul Plugger, nysvensk för sju år sedan.
Det är förmiddag. Ziggy-Lah Minja, som jobbat natt, tar sig med sega steg uppför berget. Medan vi vandrar ned mot Södertälje centrum berättar han ändå energiskt om sonen på nio år, resorna som artist, och om arbetet på fabriken. Han är 32 år, ser ut som en pojke när han skiner upp i sitt stora smajl men verkar äldre, kanske är det tröttheten. Till slut hittar vi in på Café Tratten, där sätter vi oss och blickar ut ner mot S:ta Ragnhilds vindpinade kyrkogård.
Ziggy-Lah Minja har små livfulla ögon med det där hudvecket som gör att ögonen ser sneda ut. Har han asiatiskt påbrå? Nej, grekiskt på moderns sida. Talets gåva har Ziggy-Lah Minja, som berättar öppenhjärtigt ackompanjerat av hiphoparens livliga gester.
Han skulle kunna återvända till ett liv i överflöd i Tanzania, som hyllad artist i internationellt framgångsrika swahili-hiphopgruppen X-Plastaz men han väljer att vara hos sonen.
– Jag gjorde musik, uppträdde i olika länder i Europa. I Amsterdam mötte jag en tjej, i nio månader skrev vi brev och blev kära, jag kom hit för att hälsa på henne och hon blev gravid. Så jag är här för mitt barns skull, jag gör det för min sons skull.
Kanske den våldspräglade uppväxten, hos en framstående men kärlekslös familj också håller honom från Tanzania, tänker jag. När vi sen går nedför Södertäljes gå-gata där irakier, finnar, svenskar och syrianer samsas om trottoarplattorna säger Ziggy-Lah Minja att han behöver besöka hemlandet för att hedra sina familjeäldstes gravar. Nu består kontakten mest i att han skickar ”beats”, mixar av ljud, sång och gammal musik som soul, till tanzaniska rappare att talsjunga sin ”hiphop-poesi” till.
Hiphopgruppen X Plastaz slog igenom på 90-talet med sin originella massaj-reggae-hiphop och är fortfarande en av Östafrikas största. Ziggy-Lah betonar att X Plastaz hiphop inte är Bongo Flava, Tanzanias motsvarighet till ”blingbling and bitches”-hiphop utan äkta hiphop, med seriösa budskap. Gruppnamnet tog för att de ”vill vara ett förband på folkets sår”. Tanzania är nämligen Kilimanjaro-landet, rikt på naturskönhet och stolta massajer, men också på fattigdom och inkomstklyftor.
Torsdag. Ziggy-Lah Minja har jobbat förmiddag i världens största pillerfabrik, där han ombesörjer läkemedlens framfart. Vi möts på torget framför Södertälje station under en gråmulen himmel, medan människor strömmar ut ur tåg och bussar. Södertälje… en stad där Nationaldemokraterna sitter i kommunfullmäktige men också en stad där ”svennetjejerna” på Wendela Hebbe-gymnasiet säger: ”Tänk om alla skulle åka tillbaka … Sverige skulle inte vara det landet vi har idag om vi inte haft mångkulturen”.
Ziggy-Lah har bara sovit tre–fyra timmar senaste dygnen och vi tar oss i hans sedvanligt coola tempo mot kinamatsbuffén.
En av hans nya hiphopgrupp KEMP:s låtar heter ”Slow down”.
Vad handlar dina låtar, med texter som Slow down om?
– Jag gjorde den låten för att säga: kopiera inte, försök inte vara någon annan. Det går inte, du skadar dig själv eller hamnar i fel sällskap, så ta det lugnt, tänk efter, gå i skolan. Bry dig inte om allt det materiella.
Själv lever den Ziggy-Lah Minja enkelt, lägger mesta pengarna på musiken.
En annan KEMP-låt heter ”Everybody complains” – och klagar godmodigt på att det klagas alldeles för mycket här.
– Folk bryr sig för lite om varandra, alla tänker bara på sig själva, säger Ziggy-Lah Minja med trött röst.
Efter ett kort tag lämnade han äldreomsorgen, när han inte stod ut med att se hur de äldre behandlades.
På Astra trivs han, men bli gammal i Sverige har han nog inte tänkt.
Efter arbetsveckan i fabriken ska Ziggy-Lah Minja in i studion och producera musik, ”Work now, play later” är KEMP:s motto. Ziggy-Lah Minja drar upp ärmen, visar en rejäl tatuering på underarmen, samma motto bredvid en fjäril i Tanzanias färger.
– Alla söker alltid något bättre, men om man förväntar sig något det måste man alltid göra det själv. Man kan inte bara sätta sig ner och vänta på att det bättre skall komma till en. Det är bara det att ibland blir det svårare än man väntar sig.
– Vi lyssnade mycket på pop och hiphopare som Tupac. Man måste göra något för att ta sig uppåt, och det blev musiken.
Ziggy-Lah Minja gick i privatskola men hade vänner som lyssnade på reggae och hiphop. Musik som inte alls föll pappan, som arbetade för tanzaniska regeringen, i smaken.
Efter en omväg som framgångsrik frisör blev ändå till slut hiphopen Ziggy-Lahs Minja livsmelodi. Den milda blicken mörknar när han säger:
– För mig är hiphop en kultur som handlar om att vi försöker skapa förändring, när vi har inte makten att göra det. Våra röster blir inte hörda av vårt ledarskap, vi ser saker som är uppåt väggarna, men vi har inte handlingsmöjligheterna. Jag använder hiphopen för att uttrycka ilskan, för jag skulle inte kunna göra bruk av kniv eller skjut-vapen.
I Tanzania är hiphop ett nyhetsmedium som i samarbete med regeringen används för att undervisa om hiv/aids. Till hiphopen hör för övrigt inte bara sång utan också dj:ande, breakdance och graffiti, som påminner om de gamla romarnas sätt att skriva sina budskap direkt på väggarna.
– Hiphop är musik som ska handla om att vara den du är, inte vara rädd, kämpa för dina egna rättigheter och livet. Och den här rappen som bara handlar om bröst, som syns i media, de flesta av dessa influenser kommer från Amerika. Äkta hiphop handlar om kvinno- och barnmisshandel, pedofili och rasism – så det finns många saker att sjunga om och kämpa för. Idag gör de det mest för att underhålla, det handlar mer om pengar än om kärlek till musiken.
Nu återstår att se vart passionen för musiken och livet för Ziggy-Lah Minja i framtiden. Det har varit en lång märklig resa hittills, ”life’s strange” enades vi om, men vem har sagt att livet ska vara lättbegripligt? ”Ödet skrattar åt sannolikheter”, sägs det i England.
Nu väntar Ziggy-Lahs nya hemstad Södertälje på honom med en glittrande kanal och solbelysta kullar.
Källa: Christel Mari (Text och foto (foto ej inlagt!)) http://www.arbetarenzenit.se
