Anna och Lamin har gift sig. Jag hoppas att dom är lyckliga och kommer att leva ett händelserikt liv tillsammans. Chocken från min sida har fortfarande inte släppt. Det är inte alla "vänner" som man har som skickar ett mess på natten dagen för planerad vigsel och berättar att man "är lite busig" och ska gifta sig om några timmar typ.Men jag är himla glad att ni har funnit varandra, och vem säger att det är fel att lägga gasen i botten!? Man lever väl bara 1 gång. Så tutar och kör gör dom verkligen, glöm inte bältet bara!
Allt gick bra, trotts att jag fick stressa runt hela dagen för att få in personalmöten och grejjer innan klockan 14.00 *haha* Men vackert var det väl på plats i stadshuset och
dom såg lyckliga ut, båda två.Jag som hade trott att jag skulle stå där som brudtärna på Annas stora sagobröllop och gråta till en bröllopsvals. Nu stod man där i sina gamla sneakers, ofixat hår, knappt sminkad och kikade runt på allas chockade men glada blickar. Jag tänkte på hur snabba svängar livet kan ta, om ovissheten och alla möjligheter samt överraskningar livet har att bjuda på. Jag tänker på hur våra liv såg ut för 1 år sedan och hur mycket som har hänt och förändrats. Jag tänker på Marie som ligger hemma och har kräksjukan som inte får uppleva hennes systers vigsel ( jag tycker synd om henne), tänker på Annas pappa som sitter på ett möte och inte har möjlighet att få vara med, jag tittar på Annas mamma som sitter ner på en vacker stol bredvid mig och jag funderar på vad Hon tänker på, hon ler lite och jag ser hur en liten tår börjar samla sig i hennes öga, hennes dotter är mitt uppe i att gifta sig, det måste vara en otrolig känsla. Jag hör hur Vincent stökar runt i stolen och slår huvudet, jag ler och funderar över om han förstår att det är "Mosters stora dag" idag, är det någon som har förstått det än? Jag funderar på vad alla andra tänker på, sedan blir jag iiriterad på mig själv att jag inte kan sluta tänka så himla mycket på allt och alla och att det var dax att börja koncentrera mig på vad vigselgubben säger istället. Och jag försöker att koncentrera mig men jag har får svårt att stå stilla. Min arm skakar, jag försöker att filma allt med min kamera, vad jobbigt det är att hålla armen i ett sånt där konstigt läge, efter ett tag så skakar jag så himla mycket i armen, tänk om jag har fått parkinson ?, hoppas ingen kollar på mig tänkte jag sen, men varför skulle dom göra det!? Alla är så koncentrerade på att lyssna och skåda brudparet och här står jag och tänker på mina skakningar och parkinson. Sen var ringarna bytta, Anna lägger sin hand på Lamins kind och kysser honom, vi klappar händerna och snyftar. Jag tror att allas spänning släppte då, alla blev så himla glad och skrattade lätt, jag gick fram till Anna och krama om henne och berätta hur mycket jag tycker om henne och önskade henne och Lamin alla lycka i livet, jag fäller en tår fast jag är glad.
Vigseln hade sin charm och brudparet fick det dom önskade sig. En lugn liten vigsel med dom närmaste, inge shoo och shimm, utan bara en vacker lugn vigsel med några snyftandets gäster stående runt omkring sig :) Det VAR deras sagobröllop, precis så som dom ville ha det!!
(sen så måste jag bara tillägga att jag fångade Annas brudbukett, jag lovar att hålla Er uppdaterade om jag ska gifta mig här framöver hahaha tyvärr så har jag ingen som vill gifta sig med mig för tillfället)
(och jag vet att alla sa att jag såg manisk ut över att få buketten, det var ett skämt när jag sa att jag kunde hoppa upp på Vincents axlar för att få tag i den men jag tror inte att alla förstod det, för det var det bara tur att den flög till just mig hahahahha )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar