Någonstanns inom mig finns hoppet kvar att du ska leva för alltid. Man har satt upp små mål hela tiden för hur länge hon ska orka med att leva med oss, "hon kommer att finnas med oss när våren slår emot oss", och det gjorde hon också fast hon hade ont i höfterna och blev snabbt trött, hon får flytta till Nusnäs där hon slipper alla trappor och kan få gå ut och röra på sig när hon vill i den mån hon kan och orkar, "hon kommer att orka med sommar värmen genom att ligga på sin skuggiga plats i det kalla gräset i hundgården", hon klarar sig igenom sommaren men hon blir hängigare och hängigare och bakbenen hänger inte riktigt med som innan, hon flåsar mycket, är orolig i kroppen, svårt att finna ro, har problem med magen, får värktab. utskrivet av veterinären som även berättar att hon lever på övertid, "hon kommer att överleva sommaren", sommaren är slut och värktabletterna hjälper bra och hon verkar inte ha speciellt ont längre, det känns bra att hon slipper lida den sista tiden i livet, problemet med Flingan är att hon kan ha super ont utan att visa det, hon är stark som sten och är en riktig urmoder som vägrar att visa sig svag inför hennes flock. "hon kommer kunna springa runt och toka sig när höstlöven faller till marken...", några löv har fallit till marken redan, när hösten har slagit till ordentlig så faller nog löven tillsammans med våra tårar för att det är så himla tomt utan dig. Flingan ÄLSKAR när den första snön faller till marken, då trivs hon som bäst. Det hugger hårt i mitt hjärta när jag börjar inse att hon ej kommer att finnas med oss när den första snön faller i år.
Någonstans så förstår vi alla att din tid är inne,
det är bara så himla svårt att acceptera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar