Ett hårt slag på höger kind, så vänder vänster emot dig och går!

Jag finner mig själv stående på en hög klippa, jag kollar försiktigt över klippkanten.
Vinden blåser hårt och jag "schisar" med ögonen för att inte få in en massa grus och damm. Vågar jag eller vågar jag inte ta steget ut!?

Med vinden piskande i ansiktet stod jag inför mitt livs största val, att ta den lätta
vägen ner, det krävdes bara ett ynka steg eller ska jag kämpa mig ner längst bergsväggen vassa kanter.

Jag ser havet, vågorna som sveper upp längst berget med världens kraft och dunder.
Jag ser solen, solstrålarna som värmer min kropp, det svider i ögonen efter en stunds stirrande in i den. Jag ser en örn som seglar och spanar över trädtopparna.

Jag tar ett djupt andetag utav den friska luften och jag suger åt mig allt jag ser och lagrar
det djupt inne i mitt hjärta. Det smakar nästan lite hav och salt i munnen.




Jag sätter mig ner och kikar försiktigt över klippkanten igen. Nu har jag bestämt mig. Jag visste vad jag ville och jag visste vad som behövdes göra.

Jag plockade ihop mitt brustna hjärta, la ner det i väskan och blev smått lycklig över att jag visste att jag hade superlim hemma.

Jag klättrade ner ifrån berget, jag fick verkligen kämpa för att klamra mig fast vissa stunder.
Men nu står jag här, med båda benen på fast mark och
Jag håller mitt huvud högre än berget,
kallare än havet och
jag ser saker desamma som örnen.