Nazistmordet på John Hron 1995, pojken som vägrade fly!

14-åriga John och hans vän Christian spenderar en av de sista dagarna av sommarlovet, en varm onsdag i augusti, ute vid Ingetorpsjön. De ska campa. Johns mamma skjutsar ut pojkarna till sjön. Hon är lite orolig; det brukar ju tonårspojkars mammor varan är det handlar om att lämna sina söner ensamma. John och Christian tycker att hon är löjlig och shåpig; det brukar ju tonårspojkar tycka om sina mammor när de blir så där löjligt oroliga.

På måndag börjar John i åttonde klass. Kanske sitter pojkarna där vid elden och pratar om hur det ska bli. Kanske berättar John om när han fick bronsmedalj i kanotpaddling tidigare i sommar, om flickor, mopeder eller kanske sitter de bara där och skrattar åt någon lustig historia. De grillar korv över den öppna elden och har det precis så bra som man ska då man campar med en god vän.

Johns pappa är invandrare från Tjeckoslovakien. Sjön är ett populärt tillhåll för ungdomar, John och Christian är inte de enda som sökt sig till sjön den här kvällen. Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har slagit sig ner vid en annan udde. De dricker öl och sprit, och från sin plats kan de se John och hans vän på andra sidan vattnet. Då de ropar och skriker över till pojkarna får de inget svar, och beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden på andra sidan sjön. Det blir femtonåringens uppgift att kila bort till andra sidan för att se efter vilka det är som befinner sig där. Då han upptäcker att det är John blir han förtjust. Han gillar inte John, och har vid flera tillfällen under läsåret bråkat med honom. Han har till och med hotat att döda honom.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han föreslår att de allesammans ska gå bort till pojkarnas campingplats och spöa upp John, kanske till och med slå ihjäl honom. Resten av gänget vill dricka ett tag till, så de häller lugnt i sig mer sprit innan de vid halv elva tiden går bort till John och Cristian. Alla fyra klampar in i pojkarnas tält, och inleder omedelbart misshandeln av John.

En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John. Sedan slår och sparkar han på pojken tills han faller omkull. Han vill att John ska säga att han älskar nazister, och när han inte gör som han blir tillsagd får han stryk. Femtonåringen hjälper sin äldre kamrat och ger John flera sparkar, varav en mycket hårt träffar John i bakhuvudet. 14-åriga John Hron är skräckslagen. Gänget slår och sparkar, sparkar och slår. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka. Darrande sjunker han tillslut ner på huk och försöker skydda huvudet med sina händer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Han faller, gång på gång, omkull av sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. Man fortsätter misshandeln tills John blir liggande, med ansiktet svullet och blodigt.

Exakt vad som hände de sista timmarna av Johns liv är oklart. Mördarna minns inte?
De vill antagligen inte minnas, och under polisförhöret talas det om minnesluckor och det skylls på varandra. Ibland gör de uppehåll i tortyren av John, och ber honom om ursäkt. Slagen och sparkarna var ett misstag, det var inte meningen. De bjuder honom på öl, en försoningsdrink. John har gått emot allt han tror på och sagt att han gillar nazister, men det hjälps inte. Han måste ha mer stryk ändå. Nazisterna njuter av sin lilla katt och råtta lek, njuter av Johns ångest och rädsla. Det berusar nästan lika mycket som ölen och spriten att ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld. Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön. John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte. Han håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk istället för John om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig. Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom. Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet faller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting. Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Mördarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
(texten ovan är tagen ifrån x-antal sidor på internet, ej själv skrivit men ren info)

Ta avstånd från denna nazistiska ideologi och den våldsmentalitet som florerar i vissa ungdoms- grupper, Vi alla vill leva i ett fritt och fredligt samhälle där alla garanteras rätten till sitt liv och sin frihet varesig vart i världen denna person kommer ifrån.
Det beror på oss alla att samhället ser ut som det gör, och det är bara vi som kan ändra på det.

Till minne av John Hhon, en pojke som vägrade fly, och som därför förlorade sitt liv.



( I hovrätten dömdes Daniel Hansson till åtta års fängelse för mordet på John Hron. Daniel Hansson "– Invandringen får inte gå före det egna folket. En blandning av kulturer är aldrig bra. ")