
För 1 år sedan led jag utav fetma, jag hade ett BMI på 47. Visst levde jag ett händelserikt liv med mycket kärlek. Jag har älskat och blivit älskad. Men ack vad jag var begränsad av min stora kropp utan att vilja erkänna det för mig själv.
känna sig bekväm med att äta bland folk,
ORKA träna,
kunna jogga,
köpa fina träningskläder som jag känner mig bekväm i,
känna sig fin i det man klär på sig och
inte bara köpa det man äntligen hittar som man får plats i,
kunna köpa dom kläder man vill ha och kunna få skapa sig en egen stil,
dra upp dragkedjan på jackan så man slipper att frysa,
slippa att höra "- Du har ett sånt fint ANSIKTE !"
"Du hade varit så extremt snygg om du var smal",
leka med lillgrabben och orka med hans tempo,
kunna leka jaga och orka springa ikapp honom,
ej känna stress över att åka buss där det ofta är mycket folk och trångt,
nu får jag plats bredvid någon på bussen och någon får plats på sätet bredvid mig,
Äta mat utan att känna ångest efteråt,
kunna få sova en hel natt utan att vakna på natten för att jag inte klarade av att flytta mig i sömnen (lr hur man nu ska förklara det!),
slippa tänka på att man MÅSTE banta,
inte behöva oroa sig för fetmas alla följ sjukdomar,
slippa folks blickar och viskningar,
att inte behöva vara glá och skojfrisk HELA tiden för att folk inte skulle se en som en slö och bitter tjoc
JAG KÄNNER MIG BEFRIAD !
Oj oj, listan kan bli extremt låååååång. Längre än vad man tror när man sitter där och lider av fetma och finner sig i hur situationen ser ut.
OM MAN ÄR FET SÅ BEGRÄNSAR MAN SIG SJÄLV FRÅN ATT LEVA DET LIV MAN ÄR VÄRD!
Jag är glad över att jag har människor runt omkring mig som accepterar mig för den jag är och den jag alltid har varit. Jag blir extremt ledsen över dom människor som inte kan unna andra en god hälsa utan blir sura och bittra istället. Jag tycker att det är synd att man dömer människor utefter deras yttre/utseende och inte för vad det finns där inne. Vi är inte det ögat ser utan vi är det hjärtat känner. Jag trodde inte att det var möjligt att man faktiskt blir så himla mycket bättre/annorlunda behandlad NU av allmänheten när man inte är lika stor längre, det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att folk ser mig idag på ett helt annat sätt än innan fast att det enda som har förändrats är siffrorna på vågen. JAG ÄR PRECIS SAMMA KVINNA NU SOM FÖR ETT ÅR SEDAN, SLUTA DÖMA MÄNNISKOR, NI KOMMER ATT GÅ MISTE OM ER EGEN UTVECKLING, NYA VÄNNER OCH ERFARENHETER!!
Jag har vänner med olika handikapp (vad skulle jag vara utan Er?), allt från bokstavskombinationer till mer fysiska handikapp och svårigheter. Jag är så otroligt lycklig över att jag har just Er i mitt liv och att jag har fått chansen till att lära känna just Er. Tack för allt ni har lärt mig och att ni hjälper mig
Tack tack tack!
Jag är lycklig lottad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar